Tombstone Blues från sjätte våningen

18 juni, 2018

Ämnen i artikeln

TEXT: LINN ALMERUD • FOTO: OSCAR SEGERSTRÖM

När käkbenet knäckte till blev det starten på en lång och smärtsam sjukhusvistelse för konstnären Håkan Wennström. På sitt rum byggde han upp en ateljé och stunderna då han målade händelser från kyrkogården utanför fönstret blev ett andningshål. Nyligen utvecklades målningarna till boken Tombstone Blues från sjätte våningen.

Det är en något bekymrad Håkan jag träffar en solig försommardag. För bara en kort tid sedan fick han beskedet att även käkbenet på högra sidan har gått av. En stor svullnad efter en infektion har precis lagt sig, han kan idag inte gapa fullt och nästan inte tugga.

– Just nu mår jag ändå okej. Jag har träffat kirurgerna igen och pratat om vad vi ska göra. Jag vill inte göra om den stora operationen, om jag inte måste. Men det kanske är det enda som är hållbart i längden, funderar han.

Upprinnelsen till allt började för över tio år sedan på ett annat universitetssjukhus i landet. Håkan hade drabbats av tonsillcancer, men behandlingen gick bra. Håkan fick bland annat strålbehandling och blev frisk från cancern. Vad han dock inte visste var att både käke och blodkärl hade blivit skadade av behandlingen.

Kraschen kom när han i början av 2015 skulle bita sig igenom en laddning skumbilar. Det small till och käken gick av på vänster sida.

Händelsen följdes av en sjukhusvistelse som skulle bli fem veckor lång. För att bygga upp käkbenet igen använde kirurgerna en bit av vadbenet. Den stora operationen tog 14 timmar. Men att laga käken visade sig vara svårt och de skadade blodkärlen gjorde att läkningen gick dåligt. Totalt blev det sju eller åtta operationer under vistelsen, Håkan har lite svårt att minnas.

– I början efter operationen så kunde jag inte gå och inte prata. Då kom det många existentiella tankar om att så här kan man inte leva. ”Du dör ju inte farsan”, sa min dotter Signe. Men jag kände ändå att jag var långt ute på kanten. Jag visste inte i vilket tillstånd jag skulle lämna sjukhuset, berättar han.

Skissblocket användes varje dag under tiden på vårdavdelningen.

Håkan är konstnär och har målat och tecknat i hela sitt liv. När han upptäckte att han fortfarande kunde måla fick livet åter ett värde. Från sitt rum på avdelning A16b i Solna hade han utsikt över norra begravningsplatsen och byggde upp en liten ateljé där han målade några timmar varje dag.

– Just i den stunden, när jag stod vid fönstret och målade, var livet precis som vanligt. Det var spännande att titta ut över det som pågick på och runt kyrkogården. Jag började även hitta på olika händelser som jag lade in i målningarna.

En del medarbetare känner han igen, men många nya har tillkommit på avdelning A16b. Håkan Wennström träffar Marie Sjögren Norberg som kommer ihåg Håkan.

Akvarellerna med kyrkogårdsmotiv blev allt fler under veckorna som gick. När Håkans tillstånd sedan stabiliserades och blev utskriven fortsatte han på sitt tema. När sommaren kom mynnade målningarna ut i en utställning i Sörmländska “ Konst i Gryt”  i Stjärnhov.

– Det var då idén till boken kom. Det fanns de som önskade att jag skulle hålla ihop min historia på något sätt. Jag hade tankar om att någon annan skulle vilja skriva den, men det blev jag själv som gjorde det tillslut, berättar han.

Titeln blev ”Tombstone Blues från 6:e våningen”. Skrivprocessen innebar att gå tillbaka och återuppleva allt igen, fråga läkarna om detaljer och även återuppleva samtal med vänner som kom på besök.

– Det var en rolig och intressant process. Alla minnen jag har från Karolinska är positiva, trots alla svårigheter jag har gått igenom.

Håkan berättar att arbetet med boken har väckt många tacksamhetskänslor, främst över sina barn och goda vänner. Under åren har det blivit många återbesök till Karolinska och även om framtiden är oviss när nu andra sidan av käken också har gått av är han vid ganska gott mod.

– Hade man inte dödat cancern då för många år sedan så hade jag inte överlevt. Så här är det nu och det mesta funkar ändå. Man får fokusera på det man kan göra, det är inte slut förrän man är död, avslutar Håkan Wennström.

Håkan Wennström

Bor: Södertälje
Gör: Konstnär
Utställningar: ”Jazz  bilder” teckningar på jazzklubben Fasching i Stockholm, visas fram till midsommar.  “Från Kyrkogård till Savann” Bergkvara konsthall 16 juni – 8 juli. “Musiker” Bårby 605, Ölands skördefest 27-29 september. Galleri Kronan Norrköping 3-18 november.

Du kanske också är nyfiken på att läsa:

Nya lokaler ger bättre övervakning av epilepsipatienter

Minst 81 000 personer i Sverige har epilepsi, varav 12 000 barn. För de flesta fungerar medicinerna, men för en tredjedel krävs kirurgi. Sedan i höstas har Karolinska Universitetssjukhuset fått större möjligheter till övervakningsundersökningar under dygnets alla timmar för dessa personer. Syftet är att hitta just de patienter som kan få ett normalt liv tack vare kirurgi.

Hon ger röst åt ALS-patienterna

På vänstra underarmen har hon en ängel och orden ALS-fighter intatuerade. Mia Möllberg lät göra tatueringen i år. – Jag har orken och drivet, säger hon om rollen som patientrepresentant i ett av Karolinskas vårdflöden.

Att hitta sitt sociala nätverk när livet ställs på ända

Det som är viktigt när man är frisk blir ännu viktigare när man är svårt sjuk. Hur går det till att både bevara och skapa nya relationer när en diagnos förändrar hela livet? Det undersökts nu i ett patientdrivet projekt på Karolinska.

Patienter får mer att säga till om på Karolinska

Nu finns det patient- och närståenderepresentanter på flera nivåer där beslut fattas på sjukhuset. – Men viktigast för patienters inflytande är fortfarande det som händer i mötet mellan vård och patient varje dag, säger Anna Schandl, chefsjuksköterska på staben Kvalitet och Patientsäkerhet.

”Vi ska inte vara rädda för att tala om makt”

När Strategiska patient- och närståenderådet gjorde en lista över frågor de vill arbeta med hamnade trygg tolkning i topp.
– Drivkraften i allt jag gör är att stärka inflytandet för människor som inte har så mycket makt. Det är fantastiskt att få arbeta tillsammans med vården i sådana frågor, säger Angelica Frithiof, rådets ordförande.