Moltas – en hjälpande tass i vården

22 februari, 2018

Ämnen i artikeln

TEXT: CARIN TELLSTRÖM • FOTO:CARIN TELLSTRÖM

När medicinerna inte räcker till, doktorn har gått till nästa rum och huvudet är fullt av tankar. Då finns det inget bättre än att få stoppa in näsan i pälsen på en fyrbent, lurvig varelse vars högsta önskan är att få hjälpa till att vårda sjuka barn. Möt Moltas.

Den omgärdade gården utanför lekterapin i nya sjukhusbyggnaden på Karolinska Universitetssjukhuset i Solna, är full med leksaker. Cyklar, trampbilar, spel, bollar och gungor. Men i dag är leksakerna övergivna, trots att många barn njuter i solen.

All uppmärksamhet är nämligen riktad mot hunden Moltas, en fyraårig labradoodle-hane med vit, luddig päls, som med stolt blick sitter mitt i gruppen av sjuka barn och njuter av klappar och smek.

Moltas är utbildad terapihund vilket innebär att han är specialtränad för att vara stilla och lugn, en artig lyssnare och dessutom kunna tåla hårda kramar och högljudda vårdapparater, utan att blinka.

Dagens besök på Lekterapin i Solna är bara ett av många uppdrag för Moltas. En annan av hans arbetsplatser är Lilla Erstagårdens barnhospice, där han deltar i vården av barn i livets slutskede. Han är också en viktig del av teamet inom SABH, Avancerad barnsjukvård i hemmet, som behandlar sjuka barn i deras hem.

– Moltas roll är framför allt att ge barnen något annat att tänka på, förklarar Moltas matte, barnskötaren Anette Jirbäck som har tränat hunden sedan han var valp.

Efter den första mysstunden är det dags att ge Moltas lite uppgifter. Hundgodis plockas fram och efter att Anette lagt en handduk över Moltas ögon så att han inte kan tjuvkika, får barnen gömma godiset i ett slags hundpussel. När alla godisar är gömda får Moltas titta, och nosar snabbt upp varenda liten munsbit, även om han måste lyfta på lock och flytta runt lösa delar av pusslet.

Moltas varje rörelse följs av barnen, som skrattar högt av lycka när Moltas kämpar med att få fatt i den sista godisbiten genom att flytta runt både pussel och hundfilt.

Ett av barnen är 13-åriga Frida, som saknar sin egen hund där hemma:

– Man saknar ju sin egen hund när man är inlagd på sjukhus, vilket gör det extra jobbigt att vara här. Därför var det jätteroligt att få gosa med Moltas i dag, säger hon.

Tioåriga Edvin har ingen egen hund, men väl en ödla hemma som han saknar. Efter viss tvekan närmar han sig Moltas, som lägger sitt huvud i Edvins knä för att övertyga pojken om hundars förträfflighet som gosedjur. Och snart släpper hämningarna för Edvin som till och med vågar borra ner näsan i Moltas nytvättade, bländvita päls.

En annan av Moltas specialiteter är att få behandling, om än med mjuka leksaksinstrument. 11-åriga David passar på att ta både blodprov, lyssna på hjärtat, ge sprutor, sätta plåster och lägga bandage på den tålmodiga hunden.

– Många barn vill göra samma sak med hunden som de själva utsätts för i behandlingen på sjukhuset, förklarar Anette Jirbäck.

Moltas, Social tjänstehund

Hundar i sjukvårdens tjänst har funnits i många år, framför allt inom äldrevården, och i USA har terapihundar använts på sjukhus sedan 1970-talet. 2008 tog det riktig fart då flera terapihundutbildningar startade i Sverige. Hundarnas positiva effekter inom äldreomsorgen sägs bland annat märkas genom att vid-behovs-medicinering, som ångestdämpande medicin, har kunnat minskas när hundar har varit närvarande.

I sjukhusmiljöer lyser dock ännu hundarna med sin frånvaro, på grund av hygien- och allergirestriktioner. Än så länge hålls därför terapihundarna utanför vårdkärnan. Förutom Moltas finns ett hundteam på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg, och på Akademiska sjukhuset i Uppsala jobbar labradoodlen Livia, som dock utgör undantaget. Livia är nämligen föremål för en studie kring terapihundars betydelse i barnsjukvården, inom sjukhusets väggar. De medicinska effekterna för barnsjukvården ska studeras, liksom förekomsten av allergen och bakterier i samband med hundens medverkan.

 

Charlotte Elf, chef för Pedagogiskt resurscentrum och Lekterapin, och Anette Jirbäck, hundförare och barnskötare tillsammans med Moltas.

Tillbaka i Solna får Moltas, i väntan på slutresultatet av Uppsala-studien, ännu så länge hålla sig ute på gården. Men Charlotte Elf, chef för Pedagogiskt resurscentrum, PRC, hoppas på fler besök i framtiden än de tio besök som är inplanerade under sommarhalvåret 2017:

– Moltas har jättestora fördelar för barnsjukvården. Barnen glömmer sin smärta, de rör sig bättre och tränar upp fysik och finmotorik på ett sätt som är svårt att få till med traditionella metoder, säger Charlotte och lyfter även ett annat exempel:

– Vi hade en sjuk pojke som inte ville äta eftersom medicineringen gjorde maten smaklös. Men efter att ha lekt med Moltas och gett hunden hundgodis började han till slut att äta själv. Det var fantastiskt att se, säger hon och fortsätter:

– Det vore en dröm att få in Moltas i själva sjukhuset, hela året, så att han kan få träffa alla de barn som inte har möjlighet att komma ut till oss på gården.

David, vars mamma berättar att han under gårdagen knappt orkade gå ur sängen på grund av sin sjukdom, har fått fatt i kopplet och gett sig ut på hundpromenad runt gården. Moltas går lydigt bredvid, i samma takt som David. När pojken kastar iväg en boll för Moltas att hämta gnistrar lyckan i ögonen hos både hund och pojke.

– Jag blir glad av hundar, de är så gosiga. Moltas gör att jag får tänka på lite annat än sprutor när jag är här på sjukhuset, och det är jättebra, säger en nöjd David innan han ger Moltas en lång, varm avskedskram.

TERAPIHUNDEN MOLTAS

Terapihundar tränas för att vara stilla och lugna i alla situationer, och tycks njuta av uppmärksamheten.

Utbildningen för att bli terapihund, med påbyggnadsutbildningen barnhund som Moltas har, tar totalt 1,5 år.

Moltas är med vid barnens sida utan att ställa krav. Besöket på Lekterapin brukar pågå i 40-60 minuter, vilket är lagom för Moltas eftersom jobbet kräver stor koncentration med att vara stilla, lugn och att kunna lyssna. Att dessutom träffa många nya barn på en och samma dag bidrar också till att han blir trött.

Moltas besök på Karolinska Universitetssjukhusets lekterapi, som sker både i Huddinge och Solna under totalt tio tillfällen i sommar, har gjorts möjliga tack vare bidrag från stiftelsen Astrid Lindgrens Barnsjukhus.

Ämnen i artikeln

Du kanske också är nyfiken på att läsa:

Nya lokaler ger bättre övervakning av epilepsipatienter

Minst 81 000 personer i Sverige har epilepsi, varav 12 000 barn. För de flesta fungerar medicinerna, men för en tredjedel krävs kirurgi. Sedan i höstas har Karolinska Universitetssjukhuset fått större möjligheter till övervakningsundersökningar under dygnets alla timmar för dessa personer. Syftet är att hitta just de patienter som kan få ett normalt liv tack vare kirurgi.

Hon ger röst åt ALS-patienterna

På vänstra underarmen har hon en ängel och orden ALS-fighter intatuerade. Mia Möllberg lät göra tatueringen i år. – Jag har orken och drivet, säger hon om rollen som patientrepresentant i ett av Karolinskas vårdflöden.

Att hitta sitt sociala nätverk när livet ställs på ända

Det som är viktigt när man är frisk blir ännu viktigare när man är svårt sjuk. Hur går det till att både bevara och skapa nya relationer när en diagnos förändrar hela livet? Det undersökts nu i ett patientdrivet projekt på Karolinska.

Patienter får mer att säga till om på Karolinska

Nu finns det patient- och närståenderepresentanter på flera nivåer där beslut fattas på sjukhuset. – Men viktigast för patienters inflytande är fortfarande det som händer i mötet mellan vård och patient varje dag, säger Anna Schandl, chefsjuksköterska på staben Kvalitet och Patientsäkerhet.

”Vi ska inte vara rädda för att tala om makt”

När Strategiska patient- och närståenderådet gjorde en lista över frågor de vill arbeta med hamnade trygg tolkning i topp.
– Drivkraften i allt jag gör är att stärka inflytandet för människor som inte har så mycket makt. Det är fantastiskt att få arbeta tillsammans med vården i sådana frågor, säger Angelica Frithiof, rådets ordförande.