Bättre vård + bättre patienter och närstående = bättre hälsa!

eskil_blogg

Eskil Degsell är patient, närstående och aktiv i Hjärntumörföreningen.

Bättre hälso- och sjukvård + bättre patienter och närstående = bättre beslut och bättre hälsoutfall!

Först och främst, det finns enligt mig inga sämre patienter och närstående. Begreppet bättre, i detta inlägg, handlar här om att vi, patienter och närstående, kan alla dela med oss vilka vi är och vad som är viktigt för oss. Vidare kan vi, om vi har motivation, självförtroende och förmåga, kartlägga och lära hur vi reagerar på olika behandlingar och insatser. Denna information kan vi sedan dela med den formella vården. Vi är experter på oss själva, vår egen hälsa, och det får vi aldrig glömma. Med andra ord kan vi, genom att dela med oss, på ett enkelt sätt bli bättre patienter och närstående.

Vidare så är den formella vården i mina ögon många gånger experter på olika medicinska behandlingar och insatser. Ni kan ofta sätta en rätt diagnos, ni kan ofta de olika medicinska behandlingsalternativen, ni har ofta arbetat fram de nationella vårdprogrammen och ni har en gedigen medicinsk utbildning i botten. Men där ni i den formella vården kan bli bättre är lyssna på det vi delar med oss, sätta det i ett medicinskt sammanhang, göra oss mer engagerade och tillsammans på ett strukturerat sätt löpande lära av varandra, det borde också vara ganska enkelt.

Just nu talar man ofta om att ”empower” oss patienter och närstående men jag tror det handlar mycket mera om att ”empower” varandra. Vi, patienter och närstående, kan hjälpa er inom den formella hälso- och sjukvården och ni kan hjälpa oss. Vi borde ju trots allt ha samma mål.

Världsbankens har en väldigt bra definition på ”empowerment”: ”Processen att förbättra individens eller gruppens förmåga att göra ändamålsenliga val och omvandla dessa val till önskad verksamhet och resultat”.

Jag tycker vi skall ta oss an denna definition men eftersom det handlar om hälsa som ofta kan vara ganska komplext så tror jag verkligen vi skall ta fasta på gruppens förmåga snarare än individens. Vi är ett team och inte kund hos en sjukvårdsproducent och vår gemsamma önskade verksamhet och resultat handlar om både överlevnad, livskvalitet, social funktion, fysisk och psykisk hälsa och dödskvalitet.

Att tänka och arbete så här tror jag inte varken är unik eller nytt, dock verkar det inte så vanligt. I Nord Norge verkar man i alla fall ha kommit lång i denna tanke. De arbetar idag med att se varandra som ett team och de har tagit fram ett fantastiskt informationsmaterial som beskriver deras syn på ”empowerment”.  Gå gärna in på https://unn.no/samvalg-og-mine-behandlingsvalg och bli inspirerade.

Vidare så pågår ett annat intressant projekt, initierad av patienter och närstående, där vi nu tillsammans med Regionalt Cancercentrum Stockholm-Gotland, KI, Karolinska Universitetssjukhuset och Mayo Clinic i USA håller på att utveckla ett verktyg. Verktygets syfte är att hjälpa oss patienter och närstående att på ett enkelt sätt berätta löpande för den formella vården hur pass motiverade, vilket självförtroende och förmåga man känner att man har just nu att vara engagerad i sin hälsa. På så sätt hjälper vi den formella vården att lättare hjälpa oss utifrån oss som individer och inte bara utefter en eller flera diagnoser. Jag tror väldigt mycket på detta och ser verkligen fram emot att när verktyget finns tillhands.

Resan mot stärkt samarbete mellan den informella (vi patienter och närstående) vården och den formella vården har bara börjat och jag hoppas den aldrig tar slut.

Det finns faktiskt inget heller som säger att vi inte alla som läser denna blogg redan kan starta idag. Nästa gång jag själv träffar den formella vården har jag förberett mig med fem frågor;
– Vad behöver ni veta om mig för att ge mig absolut bästa möjliga medicinska vård?
– Vilka medicinska behandlingsalternativ efter att ni fått svar på ovan från mig anser ni att jag har?
– Vilka risker/biverkningar finns med dessa?
– Vad kan jag göra själv för min egen hälsa?
– Hur säkerställer vi nu att vi gemensamt lär oss framåt av de insatser som nu eventuellt kommer att ske?

Det skall bli väldigt spännande och se vilket gensvar jag får. Spontant så tror jag det kommer bli ett väldigt bra möte med vården. Om det är fler som orkar ställa dessa fem frågor till vården och vill dela vilken reaktion ni fått så får ni mer än gärna höra av er till mig och berätta.

Trevlig sommar,

Hälsningar Eskil Degsell, patient och närstående.

 

Se fler blogginlägg: bland annat med

Karl Rombo, vice ordf Sv Prematurförbundet om  ”Anhörig – en roll som slagit rot” och 

Maria Wiklund Karlsson, Bröstcancerföreningen Amazona i Stockholm om ”Patientsamverkan eller patientmedverkan”.

 

Anhörig – en roll som slagit rot

Karl_Rombo_värdebaserad_vård_liggande_webb

Karl Rombo är  vice ordförande i Svenska Prematurförbundet

Det är sex år sedan min dotter föddes på Karolinska. Sexton veckor för tidigt. Det händer att det går en vecka utan att jag tänker på det. Men inte mer.

Det är tre år sedan jag började läsa medicin vid KI. Jag ska bli läkare. Och det händer att jag möter en patient utan att tänka att det kunde varit jag. Men inte ofta.

För rollen som prematurförälder eller patientanhörig har slagit rot i mig. Den har blivit en av mina identiteter. Det är faktiskt inget som stör mig. Snarare är det något som jag tycker bjuder på fler insikter än problem och som gör mig till en av många. Annars skulle innebörden av att vara autentisk och sig själv betyda att man var tvungen att vara samma person hela tiden, och det hade jag haft svårt att acceptera. Det låter dessutom nästan som en omöjlighet. De flesta av oss bollar åtminstone med en yrkesroll, en föräldraroll och en mindre önskvärd könsroll. Någon kanske får spela en till två biroller i någon annans vardagsliv medan några får känna den sällsamma lyckan att få spela huvudrollen i någon annans kärlekshistoria.

Jag skulle lätt kunna frestas att utveckla resonemanget och dra till med något snabbt att man i varje sekund är ett resultat av sina olika roller, om det inte var så att min erfarenhet sa mig något helt annat. Som att man tyvärr eller lyckligtvis bara kan spela en roll i taget. Och att det är ett problem att vissa roller inte är lika njutbara att vara kvar i. Som när man blir sjuk. När man blir en patient.

Kanske började man dagen i rollen som glad och blivande pappa. Men så plötsligt efter en olycklig händelse, ett snabbt förlopp eller ett oväntat fynd står man där. Eller ligger. I sjukhuskläder med tofflorna på. Och är patient.

Bakom sig har man lämnat identiteten som banktjänsteman eller musiker. Borta är möjligheterna att använda sina andra roller som yrke eller sin sociala status för att förklara för andra vem man är. Och för sig själv för den delen. Nu är man bara ett naket jag och en skör existens, som obönhörligen blir kvar i den identitet som är given och man följer varje vändning. I kropp och själ. Rasande eller resignerat. När man ligger på sjukhus är man mindful. Det finns inte mycket annat att vara.

Du som läser det här kanske är i din yrkesroll just nu. Om du arbetar inom vården så dricker du kanske förmiddagskaffe i dina arbetskläder och med identitetsbrickan tydligt synlig som visar inte bara vem du är utan också vad du kan. Hela din uppenbarelse med kläder och bricka utstrålar kompetens och styrka och berättar att din självklara plats är just här. Oavsett vilken din vårdande roll på sjukhuset är. Patienten känner också så. För hens patientkläder är på. Men rollen som patient är inte lika rolig att få.

Troligtvis vet du då vad jag talar om och även om ansvaret vissa dagar också kan vara tungt och du då önskar att din roll var en annan, så händer det kanske ibland att du vältrar dig i din yrkesroll. För att det ska kännas skönt både för dig och patienten. Det är nog en riktigt bra strategi, men den skillnad i status som kan uppstå kanske inte alltid är lika lätt hantera. När dina ord i en diskussion, tyngda av auktoritet plötsligt väger mer än du egentligen avsett och patientens svar blir lätta som fjädrar. Antingen fladdriga av oro och obeslutsamhet eller kommer med ilska och raseri över en desperat längtan över att få känna sin kropps naturliga tyngd igen. Att återigen kunna få luta sig mot sitt bekanta sammanhang och slippa känna skammen över att behöva säga saker som är helt befriade från takt och ton för att göra sig hörd – ord som hör till ett naket jag.

Allt det där vet du.

För du har också sett, upplevt och uppskattat de stunder som varit tvärtom. När du eller någon annan kommer och bryter rollspelet för en stund. Ett vänligt ord eller en menade blick. En vårdgivare som för en kort stund blir en människa och en patient som för en kort stund får vara sig själv.

En autentisk balansakt. Det är motsatsen till teater. Men icke desto mindre en konst.

Men kanske är det så att du inte är på jobbet. Vårdande yrke eller ej. Du kanske är hemma. Kanske är det en okristlig tid på dygnet och din identitet, som du känner den, har rövats bort och tvingats till osynlighet någon annanstans. Kanske lämnar det dig ensam med insikten att du inte är exakt den du trodde dig vara. Då tror jag du håller med om att vi alla inte bara har en identitet var. Snarare är vi lika i att vi alla bär på så många olikheter. Över tid är det inte så stor skillnad på oss i grunden utan det är bara o-likarna som visar sig. En i taget. För några av oss är en av dem att ibland vara vårdpersonal. Och för de allra flesta av oss kommer en alltid vara att vara patient. I alla fall förr eller senare.

Karl Rombo är vice ordförande i Svenska Prematurförbundet och patientflödesrepresentant på Karolinska Universitetssjukhuset i flödet, För tidigt födda barn.

Foto: Lisa Thorsén

Se fler blogginlägg här! Bland annat Maria Wiklund Karlsson, Bröstcancerföreningen Amazona i Stockholm om patientsamverkan eller patientmedverkan.

Patientsamverkan eller patientmedverkan?

Maria Wiklund Karlsson är sedan 15 år tillbaka ordförande i Bröstcancerföreningen Amazona i Stockholm. Amazona är Sveriges första och största patientorganisation inom cancerområdet.

”Jag har en lång och bra erfarenhet av ett otroligt fint samarbete med i första hand onkologkliniken inom Karolinska Universitetssjukhuset. Nu bedriver vi i Bröstcancerföreningen Amazonas också ett samverkansarbete tillsammans med sjukhuset.

Vad menar jag med det? Viktigt att förstå är att det är stor skillnad mellan samverkan och medverkan. Det traditionella samarbetet mellan sjukvård och patienter har snarare handlat om patientmedverkan istället för samverkan. D v s sjukvården informerar om det som händer inom sjukhuset och patienternas möjligheter till påverkan blir nästintill obefintlig. Detta är tyvärr alltför vanligt förekommande även idag. Det är alltid någon annans bord när det är något som inte stämmer med patienternas förväntningar. Det är inte heller helt enkelt för patientrepresentanter att förstå sjukvårdens struktur och hur besluten fattas. Ofta handlar det ju om bristande resurser.

Ett bra patientsamarbete utgår ifrån patienternas behov och perspektiv. Inte från sjukvårdens. Viktigt i samarbetet är att man följer några enkla regler och dessa är:

Patienternas förväntningar och krav ska vara väl förankrade inom patientorganisationen.

Se till att patientorganisationen aldrig hamnar i någon gisslansituation.

Samla och strukturera alla patienternas önskemål på ett överskådligt sätt.

Patienternas erfarenheter samlas bäst genom att patientrepresentanter leder patientrådet. Detta råd bör alltid utgå ifrån patientens perspektiv. Inte från vårdens. Då blir fokus fel. Många enkla förbättringar kan göras genom att ta del av patienternas förslag.

Som patientrepresentant talar man aldrig om sin egen sjukdom vid möten med sjukvården.

Undvik diskussioner om komplementär medicin.

Vad har vården att vinna på att ha ett bra samarbete med patientrepresentanter? Väldigt mycket skulle jag vilja säga. Vi ser ofta olika saker. För patienterna är inte de tekniska lösningarna i första hand så viktiga. För oss handlar det mer om praktiska saker, kontinuitet, tillgänglighet, väntetider, bemötande, tillfrisknande, överlevnad, m.m. Det är ju patienterna som är vårdens kunder och att inte samla in våra erfarenheter är ungefär som att ha ett företag utan att ta hänsyn till kundernas önskemål. Sådana företag blir ofta kortlivade.

Karolinska har sedan många år tagit ett stort ansvar för patientsamverkan. Jag leder patientrådet och vår förening finns representerad i ledningsgrupp, i arbetsgrupper, i vårdprogramgrupper med mera. En stor anledning till detta goda samarbete är den fina relation vi har haft till onkologkliniken under väldigt många år. Vi har ett gemensamt erfarenhetsutbyte såtillvida att läkarna från Karolinska regelbundet kommer och träffar patienterna i aktuella ämnen på vårt kansli. Totalt genomför vi ett 70-tal sådana temamöten varje år. Därtill ett antal olika kurser för att underlätta tillfrisknandet efter en tuff cancerbehandling. Förhoppningsvis underlättar informationsutbytet en hel del även för vårdpersonalen på Karolinska. Eftersom många frågor kan besvaras i större grupper slipper man svara på dessa frågor från varje enskild patient.

Vi bedriver sedan många år en omfattande verksamhet för kvinnor som lever med spridd bröstcancer där sjukdomen inte längre är botbar. Att dessa kvinnor regelbundet får träffa forskare och onkologer från Karolinska är ett mycket uppskattat inslag i vår verksamhet. Patienterna är på hemmaplan och de bestämmer hela innehållet i dessa temamöten. En fråga leder till fler frågor och både patienter och vårdpersonal får på detta sätt lära sig mycket. Totalt genomgår ca 3 500 bröstcancerpatienter BCF Amazonas program varje år.

Min uppfattning är att samarbetet berikar båda parter och jag ser fram emot ett ännu starkare samarbete i framtiden. Vi har alla allt att vinna på ett gott samarbete.”

Maria Wiklund Karlsson, ordförande bröstcancerföreningen Amazona
www.amazona.se

Nostalgiskt när Flytt-John summerar flytten

”Hej Flyttdagboken! Idag skriver jag från våning 11 i hus 5 och blickar ut över Solna från mitt soliga rum på vår nya avdelning, helt klart ett uppköp från ”bunkern” på N25 med utsikt rakt in väggen på nya labbhuset.

I helgen gjorde vi det, flyttade den första patienten in på Nya Karolinska. Det var högtidlig stämning och jag har aldrig upplevt något liknande. När kollegor med gråten i halsen berättar gamla historier från en avdelning vi aldrig mer kommer återse börjar det sjunka in att det verkligen har hänt, jag är så sjukt stolt över alla oss på HIA som rodde detta iland!

Flyttdagen gick otroligt bra, alla medarbetare var på gott humör och gjorde sitt yttersta för att det skulle bli en bra dag för både kollegorna och patienterna. Flytten gick lugnt till och alla var på rätt plats vid rätt tillfälle. Söndagen avrundades sedan med att försöka få ordning på larm, telefoni och övervakning vilket med mycket hjälp från supportpersonal till slut lyckades.

Denna vecka har handlat om att göra avdelningen funktionell för vår verksamhet, en lång ”att göra-lista” har gjorts och vi har alla delat upp arbetsuppgifterna, att åtgärda alla problem är väldigt tidsödande, jag har enligt loggen på min telefon ringt 77777 (IT-support) hela 42 gånger denna veckan. Det är inte lätt att få sina tekniska problem åtgärdade när alla är nya på jobbet och osäkra på vem som gör vad, det är väl det som är ”spännande” med att vara först att flytta in…

Detta hade aldrig varit möjligt utan att dra ner antalet öppna vårdplatser, det går inte att flytta på det här sättet utan att göra det, så otroligt mycket tid går åt till att lära sig nya system, lära sig hitta och ta tag i alla problem som dyker upp hela tiden. För oss har patientmonitorering varit den största utmaningen att ta till oss, på HIA är hjärtövervakning en del av kärnan i verksamheten och vi behöver kunna många funktioner för att kunna hantera detta på ett patientsäkert sätt. Vår service-man Henrik Allberg har varit som en egen avdelningsmaskot som hela tiden cirkulerar på avdelningen för att hjälpa oss, det har varit ovärderligt!

Det här blir det sista inlägget i Flyttdagboken och jag vill tacka alla som läser för att ni stått ut med att läsa om alla mina problem, jag hoppas att ni fått en bild om hur mina senaste två månader har varit. Jag blir ofta stoppad runt om på sjukhuset av människor jag aldrig träffat som säger att de läst min dagbok och kommit med positiv feedback, något jag tycker har varit jätteroligt! Jag vill också tacka mina fina kollegor på HIA för att de stått ut med mig under den här perioden som varit den mest intensiva någonsin, ni är bäst!”

Många varma hälsningar,

//John Söderberg

Sektionsledare/Leg. Sjuksköterska, N25/HIA hjärtintensiven, Hjärtkliniken i Solna.

Följ Johns tidigare flyttdagböcker:

#6 Äntligen är flyttveckan här

#5 Snösmockan satte käppar i hjulet för stressig flyttvecka

#4 Många bollar i luften för flyttande hjärtintensiv

#3 Övning gav extra krydda åt tajt vecka

#2 Mot ny adress tvärsöver gatan

#1 Flyttdagbok med sjuksköterska John Söderberg

Flyttdagboken #6 Äntligen är flyttveckan här

Sjuksköterskorna Johanna Ahola och Karin Olofsson inspekterar läkemedelsrummet.

Sjuksköterskorna Johanna Ahola och Karin Olofsson inspekterar läkemedelsrummet.

”Hej Flyttdagen, äntligen är flyttveckan här! Det känns så otroligt skönt att flytten snart är över, jag skulle aldrig vilja skjuta fram flytten som det hörts röster om bland annat i media. Vår gamla avdelning har tömts i en rasande fart och vår nya avdelning börjar allt mer likna en riktig vårdavdelning och känns bekväm att vandra runt i. Det senaste året har inneburit hårt arbete och många långa arbetsdagar, framför allt de senaste veckorna. Det har tagit på krafterna men ändå finns det rejält med energi sparat till flyttdagen.

Bilden visar denna genomtänkta konstverksplacering, precis vid ingången till hjärtavdelningen, villken många medarbetare är glada för.

Bilden visar denna genomtänkta konstverksplacering, precis vid ingången till hjärtavdelningen, vilken många medarbetare är glada för.

Den största frustrationen inför den här flytten har varit bristen på framförhållning och samordning inom verksamheten, många arbetsgrupper har suttit för sig och planerat sin del utan att kommunicera ut detta till övriga arbetsgrupper. De olika projekten har ofta varit sent ute och inte anpassat sig efter verksamheternas behov, det har skapat frustration hos många men nu ser vi hur allt tar form på vår nya avdelning och jag är helt övertygad om att allt kommer gå bra på flyttdagen!

När jag sitter här och skriver så funderar jag på vad ni som läser detta vill veta? Jag tänker särskilt på resten av Karolinska Solna som flyttar 2018, vad ska vi tänka på? Vad ska vi undvika för misstag? Hur förbereder vi oss?

Jag vill svara ganska kort på detta (men skulle kunna hålla en heldagsföreläsning): Börja planera för er verksamhet i god tid! Helst igår! Utse arbetsgrupper för olika områden men utse en från varje grupp som måste rapportera på ett möte där representanter från alla arbetsgrupper finns med. Börja detaljplanera långt i förväg, var ska sitta och jobba? Var ska vi ronda? Vilka rutiner ska vi ha? Skaffa goda kontakter på de olika projekten och för fram era önskemål i god tid, helst 6-12 månader innan. Se till att alla har behörighet till alla system. Gå på utbildningar i de nya systemen för den nya sjukhusbyggnaden i god tid, gå många gånger, se till att alla medarbetare har en checklista med förberedelser att gå igenom! Kom på studiebesök till oss som redan flyttat, bjud in oss på fika och be oss berätta.

Denna vecka har vi varit i full gång med att inreda avdelningen och patientrummen, skåp ska fyllas, vagnar har inretts, expeditionerna har utrustats, alla larm och alla system har testats, alla medarbetare har varit på nya avdelningen och orienterat sig och hittat sina skåp. Jag är så otroligt stolt över mina kollegor både på HIA och N15 som båda flyttar in på plan 11, de har jobbat så hårt med att gå på utbildningar iordningsställa sin nya avdelning samtidigt som vi fortfarande bedrivit vård på vår gamla avdelning!

Här förbereder vi rondvagnarna.

Varje dag sedan i fredags har jag gått på dagliga möten tillsammans med de andra verksamhetsrepresentanterna för de flyttande enheterna där vi varje dag tagit fram en fiktiv flyttordningslista för patienterna, där vi övat oss i att skapa en flyttordning och ta hänsyn till olika faktorer som påverkar vilken tid, ordning och vilket övervakningsbehov patienterna har. Det har varit mycket lärorika och strukturerade möten där representanter för många servicefunktioner på sjukhuset varit med och ställt frågor till oss men också svarat på våra frågor och därmed hjälpt oss väldigt mycket! På söndag är det skarpt läge, det ska bli otroligt skönt att flytten snart är över.”

//John Söderberg, Sektionsledare/Leg. Sjuksköterska, N25/HIA hjärtintensiven, Hjärtkliniken i Solna

Följ John i tidigare inlägg, Flyttdagbok:

#5 Snösmockan satte käppar i hjulet för stressig flyttvecka

#4 Många bollar i luften för flyttande hjärtintensiv

#3 Övning gav extra krydda åt tajt vecka

#2 Mot ny adress tvärsöver gatan

#1 Flyttdagbok med sjuksköterska John Söderberg

Flyttdagbok #5 Snösmockan satte käppar i hjulet för stressig flyttvecka

Det glada gänget på Philips superanvändarutbildning! Emma Faxér, sjuksköterska, jag, Gitte Wallström, undersköterska, Emma Lindqvist och Arezo Rojhan, sjuksköterskor.

Det glada gänget på Philips superanvändarutbildning! Emma Faxér, sjuksköterska, jag, Gitte Wallström, undersköterska, Emma Lindqvist och Arezo Rojhan, sjuksköterskor.

Med nio dagar kvar till flytten i Solna börjar det verkligen brinna i knutarna hos sektionsledaren Flytt-John på hjärtintensiven. Onsdagens snösmocka göt inte direkt olja på vågorna heller.

”Hej Flyttdagboken! Detta har varit den mest intensiva veckan hittills, fullt på avdelningen, snökaos ute på gator och torg, samtidigt som vi ska dra ner vårdplatser inför flytten för att kunna skicka personalen på utbildning.

Parallellt med detta fortsätter mitt arbete med införandet av patientplatstavlan på Tema hjärta och kärl. I måndags var jag hos våra kollegor på Thoraxkirurgen och hjälpte dem med att utforma sin nya digitala patienttavla.

Samtidigt ökar antalet olästa mejl betydligt snabbare än vad jag hinner läsa och besvara dem. Många beslut ska tas, listor gås igenom och information kommuniceras till rätt personer. Något som onekligen sätter stresshanteringsförmågan på hårda prov.

Vi hörs nästa vecka, när jag återkommer med en flyttrapport, dan före dan före dan…!”

//John Söderberg, Sektionsledare/Leg. Sjuksköterska, N25/HIA hjärtintensiven, Hjärtkliniken i Solna.

Här finns tidigare inlägg i Johns flyttdagbok:

Flyttdagboken #4

Flyttdagboken #3

Flyttdagboken #2

Flyttdagboken #1

Flyttdagbok #4 Många bollar i luften för flyttande hjärtintensiv

john-portratt

Flyttscheman och packinstruktioner börjar nu ramla in på hjärtintensiven, samtidigt som inflödet av patienter är stort. Följ John och hans avdelning i fjärde veckans flyttdagbok, där utmaningarna duggar tätt!

”Hej flyttdagboken! Denna vecka inleddes med ett arbetspass som sjuksköterska på avdelningen. Måndagsmorgnar är alltid hektiska med mycket undersökningar och behandlingar som ska genomföras.

Bland annat tog jag emot dagens första TAVI-patient. TAVI innebär att aortaklaffen byts ut genom kateterburet ingrepp för de patienter som är för gamla och/eller för sjuka för att klara av en öppen operation. Dessa patienter kräver mycket omvårdnad och övervakning postoperativt, något som vi är rutinerade på här på Hjärtintensiven, HIA.

Samtidigt har jag varit inne på vår avdelning i nya sjukhusbyggnaden och planerat var våra nya patientplatstavlor ska vara. Det är en stor utmaning att hinna lösa detta innan flytt, många aktörer är inblandade som även är hårt belastade med andra uppdrag inför flytten. Vi har även arbetat med att försöka få till extrautbildningar inom larm och telefoni i nya byggnaden för medarbetarna som uttryckt oro över att många inte känner sig redo för att kunna hantera detta.

Det nya hjärtövervakningssystemet är något vi också får mer utbildning och träning i att använda, där har jag föreslagit att flytta bärbara monitorer och granskningsdator till befintlig avdelning för att medarbetarna ska kunna bekanta sig närmare med dem.

Vår administrativa korridor håller just nu på att tömmas och känslan av flytt blir allt mer påtaglig, människor som man är van vid att möta dagligen sitter nu i Norrbacka, en annan byggnad, vilket har skapat ett tomrum på plan 5 i thoraxhuset. För avdelningarna börjar diverse flyttscheman och packningsinstruktioner ramla in och att strukturera upp detta blir en stor utmaning för oss de kommande dagarna.

flyttdagboken_nr_4_2b_webb

Många hjärtpatienter ligger hos oss för olika ingrepp och behandlingar, närheten till Thoraxoperation är också viktigt. Här funderar Arezo Rojhan, en av våra koordinatorer på hur plats ska beredas för en akut patient.

Samtidigt pågår vår vanliga verksamhet precis som innan och inflödet av patienter har varit mycket stort, vi på HIA är vana vid att hantera detta och att alltid kunna lösa så att de mest akuta patienterna bereds vårdplats mycket fort, något som kräver mycket energi men som samtidigt något som vi är mycket stolta över!”

 

I flytttider måste man prioritera sina arbetsuppgifter, att städa skrivbordet är en av sakerna som hamnar långt ner på "att göra-listan".

I flyttider måste man prioritera sina arbetsuppgifter, att städa skrivbordet är en av sakerna som hamnar långt ner på ”att göra-listan”.

 

//John Söderberg, Sektionsledare/Leg. Sjuksköterska,
N25/HIA hjärtintensiven, Karolinska Solna.

Följ John i tidigare inlägg, Flyttdagbok:

#3 Övning gav extra krydda åt tajt vecka

#2 Mot ny adress tvärsöver gatan

#1 Flyttdagbok med sjuksköterska John Söderberg

 

Flyttdagbok #3 Övning gav extra krydda åt tajt vecka

Jeanette Kuhl, patientområdeschef kranskärl och hjärtklaffsjukdom ger synpunkter på förslaget till rondmall för de thoraxkirurgiska patienterna för omvårdnadscheferna Ellen Segerhag och Åsa Jönsson som nu ansvarar för avdelning N13/23. Foto: John Söderberg

Jeanette Kuhl, Patientområdeschef ger synpunkter på förslaget till rondmall för thoraxkirurgiska patienter för omvårdnadscheferna Ellen Segerhag och Åsa Jönsson, avdelning N13/23.

”Hej flyttdagboken! Den här veckan har gått i fortsatt högt tempo inför flytt till nya sjukhuset. På det återkommande ”måndagsmötet” fortsatte vi att diskutera rondmallar och rondrutiner för våra vårdavdelningar. Utmaningen är att försöka skapa så liknande rutiner som möjligt på alla våra enheter och på samma gång ta hänsyn till behoven från de olika patientflödena som består både av kirurgisk och medicinsk vård.

Samtidigt som arbetet inför inflyttning är inne i en mycket intensiv fas har jag fått ansvaret att tillsammans med vår bemanningsassistent Senem Üzüm gå igenom nästa schemaperiod och göra justeringar för att se till att alla arbetspass är bemannade, vilket är ett väldigt tidskrävande och omfattande arbete. Samtidigt som verksamhetens behov måste tillgodoses ska varje medarbetare få ett bra schema som följer alla riktlinjer och som är acceptabelt för den enskilde medarbetaren.

I onsdags var det så dags för den stora driftövningen i nya sjukhusbyggnaden. Jag tillsammans med en delegation innehållande alla yrkesgrupper från N25/HIA var på plats för att simulera en vanlig arbetsdag på vår nya avdelning på plan 11 i hus 5. Trots att själva övningen inte gick helt bra är jag mycket stolt över mina kollegors arbetsinsats, de höll humöret uppe och gjorde sitt allra bästa för att ta tillvara på dagen på bästa sätt.

Här syns det tappra gänget på driftövningen! Jag tillsammans med Elin Ljung, sjuksköterska, Linda Jinghage & Erhan Illgar, undersköterskor. Emma Faxér, sjuksköterska och Maria Häger, tf Vårdenhetschef

Här syns det tappra gänget på driftövningen! Jag tillsammans med Elin Ljung, sjuksköterska, Linda Jinghage & Erhan Illgar, undersköterskor. Emma Faxér, sjuksköterska och Maria Häger, tf Vårdenhetschef

Det som ställde till det var bland annat att e-tjänstekorten krävde kod för att komma igenom dörrarna och så saknades Take Care-inlogg vilket gjorde det svårt att bli pålästa om patienterna. Utöver det uppstod andra tekniska problem som gjorde att tiden för patienterna blev knapp.

Vi lärde oss i alla fall otroligt mycket under driftövningen och vet nu mer om var fokus ska ligga inför vår inflyttning. Hur som helst verkar det inte som att jag kommer att gå direkt sysslolös den närmaste tiden heller!”

John Söderberg, Sektionsledare/Leg. Sjuksköterska,
N25/HIA hjärtintensiven, Karolinska Solna.

Här kan du följa John i Flyttdagboken:

#2 Mot ny adress tvärsöver gatan

#1 Flyttdagbok med sjuksköterska John Söderberg

Spara morgondagens museiföremål

 wiki_ks_blodtrycksmanschett

När gammalt blir nytt på Karolinska Universitetssjukhuset i Solna riskerar en epok att försvinna ur kulturhistorien. Det menar två pensionerade överläkare, Björn Wiklund och Gunilla Bolinder. De arbetar just nu intensivt med att bevara vårdnära föremål att och kämpar för att rädda Karolinskas kulturarv för eftervärlden.

De uppmanar också den som sitter på utrustning eller föremål som kan vara intressanta att bevara att kontakta dem. Då kan de göra en bedömning om det är föremål som saknas i samlingarna.

wiki_ks_bjorn_gunilla

Båda två sitter i styrelsen för Medicinhistoriska museets vänförening. Museet huserade tidigare i Eugeniahemmet i Solna. Men när museet stängde 2005 stoppades samlingarna undan och insamlandet upphörde, efter att ha gått på sparlåga under många år.

– Mycket av Karolinskas senaste 50-60 år av historien saknas, säger Björn Wiklund som också är en av initiativtagarna till webbsidan www.wikiks.se. Tillsammans med andra tidigare anställda vid Karolinska har han samlat in och lyft upp anekdoter, filmer, verksamhetsskildringar och föremål från sjukhusets historia på sidan för att på så sätt försöka lyfta kulturarvet.

Artur Hazelius, Skansens grundare, menade att man genom att känna sin historia och sina rötter är bättre rustad att förstå sin samtid och möta framtiden med bättre beredskap. Något Gunilla och Björn håller med om, inte minst i tider av stora förändringar och utmaningar för Karolinska.

– Det behövs någon som bryr sig om det gamla. Om dagens sjuksköterskor och läkare inte kan se bakåt och sätta saker i sammanhang är det svårt att förstå skeenden i dag, säger Gunilla Bolinder.

wiki_ks_needle wiki_ks_bok

Medicinhistoriska museet skapades redan 1908 och låg från början på Åsögatan. I Eugeniahemmet existerade det under bara i tio år, och beslutet att stänga var en katastrof menar Gunilla och Björn:

– Man raserade en påkostad kulturgärning. Ingen annan huvudstad i Europa än Stockholm saknar ett medicinhistoriskt museum.

I dag finns de medicinhistoriska föremålen, cirka 20 000 stycken, i ett lager i Tumba, bekostat av landstinget, men utan att allmänheten har tillgång till dem. Tillsammans med andra ideella krafter lägger Björn mängder av tid på att katalogisera föremålen för den händelse att museet en dag öppnar igen. Drömmen för Gunilla och Björn är ett medicinens kulturhus i Hagastaden som kan inrymma bland annat ett medicinhistoriskt museum. Något som skulle lösa tillgänglighetsfrågan för de bevarade föremålen.

Det andra problemet är betydligt mer akut. Nämligen att kunna samla vårdnära föremål från 1950-talet fram till i dag.

– Från 1950-talet och framåt har vi väldigt lite föremål. Men de finns i Solna, sånt som är morgondagens museiföremål, säger Gunilla och uppmanar alla som deltar i flytten att tänka två gånger innan de rensar ur det gamla:

– Vi vill att alla ska tänka på vad de gör sig av med, och vad som kan bevaras. Risken är att det blir som när man flyttar hemma. Att man inte gör något förrän flyttdagen kommer, och sedan slänger det mesta och inte inser vilket värde grejerna har, och inte heller vet vad man ska göra av dem.

Gunillas och Björns uppmaning är att ta kontakt med dem gällande i princip vad det än rör sig om för föremål, oavsett storlek eller ålder. Gunilla och Björn kan därefter göra en bedömning om det är föremål som saknas i samlingarna. Det de anser bör bevaras kan därefter hämtas och skickas till lagret i Tumba.

wiki_ks_first_aid_kit

– Det kan handla om medicinteknisk utrustning, dialysapparatur, teknik för intensivvård, gamla personsökare, medaljer, avhandlingar, facklitteratur, porslin, blöjor, stomipåsar, skyddskläder, snabbtelefoner eller steriliseringsapparater. Alla saker omkring har en historia och är intressanta ur ett medicinhistoriskt perspektiv, förklarar Björn.

Så om du sitter på utrustning eller föremål som kan vara intressant att bevara, kontakta: gunilla.bolinder@karolinska.se eller bjorn.t.wiklund@gmail.com

Fakta:

Webbsidan http://www.wikiks.se/ tar även emot anekdoter om sjukhusets historia, nya eller gamla, liksom verksamhetsskildringar, fotografier och filmer. Medarbetarna är förutom Björn Wiklund även professorerna Torgny Svenberg, Bertil Hamberger och Jan Lindsten.

Den 7 november hålls ett seminarium om dåvarande Karolinska sjukhusets historia med utgångspunkt från innehållet på www.wikiks.se. Plats: Nanna Svartz auditorium, Solna, klockan 15.00-17.00. Alla intresserade är välkomna, ingen anmälan.

Flyttdagbok #2: Mot ny adress tvärsöver gatan

Snart flyttar vi! Chefsjuksköterska Dyana Wardi, sektionsledare N15 Markus Olsson och sektionsledare N25/HIA John Söderberg.

Snart flyttar vi! Chefsjuksköterska Dyana Wardi, sektionsledare N15 Markus Olsson och sektionsledare N25/HIA John Söderberg.

”Hej flyttdagboken! Den här veckan började trevligt med två dagars vanligt, kliniskt jobb på avdelningen. Men självklart fanns inslag av flyttförberedelser även då, det färgar hela verksamheten för mig just nu. Bland annat har det pågått diskussioner om akututrustningens placering och anpassning av akutvagnarna till den nya avdelningen. Just nu väntar jag ivrigt på att få tillgång till läkemedelsrummen så att jag kan gå in och fylla de nya akutvagnarna med innehåll efter den specificerade listan.

Under veckan fanns även lite tid avsatt för administrativt arbete. Nästan all min admin-tid går åt till att arbeta med flytten och omorganisationen. Bland annat kommer jag att fortsätta jobba med utformningen av de nya digitala patientplatstavlorna för att vi ska kunna testa tavlorna ”live” före inflytt, för att kollegorna ska få tid att vänja sig vid och lära sig att använda tavlorna.

Tre personer står framför en medicinsk utrustning

Här bekantar sig undersköterskan Hector, sjuksköterskan Silvia och undersköterskan Camilla med vår nya non-invasiva ventilator som köpts in till nya sjukhusbyggnaden.

I måndags, precis som varje måndagseftermiddag, hade gruppen som planerar driften av vårdavdelningarna på Tema Hjärta Kärl möte. Vi diskuterade nya rondrutiner, förslag till effektivisering av rondarbete och tidpunkterna för detta både ur ett läkar- och sjuksköterskeperspektiv.

Tillsammans med flyttsamordnaren på hjärtkliniken, Therese Wessman, chefsjuksköterska Dyana Wardi och min sektionsledarkollega på N15, Markus Olsson, har vi regelbundna möten med avstämning hur vi ligger till inför flytten. Vi börjar komma ner på detaljnivå nu, och under veckans träff pratade vi mycket om placering av material och utrustning på den nya avdelningen. Samtidigt måste vi också ha ett stort fokus på det förberedande arbetet i våra befintliga lokaler. Forumet är jätteviktigt för oss som driver flyttarbetet lokalt. Anledningen är att det är en stor utmaning att hålla reda på vem som gör vad, vem som är ansvarig för vad och inte minst vilka frågor som behöver ställas gemensamt till de olika projekten. Ett intensivt forum, men roligt, eftersom det blir mer och mer påtagligt ju närmare flyttdagen vi kommer.

Vi hörs nästa vecka när jag återkommer med en ny flyttrapport!”

//John Söderberg, Sektionsledare/Leg. Sjuksköterska, N25/HIA hjärtintensiven, Hjärtkliniken i Solna.

Läs Flyttdagboken #1 här!

Nästa sida »