Victors krig

Plötsligt rasade den 19-årige volleybollspelaren ihop. En elak bakterie angrep lungorna och nu var döden nära. Men efter 66 dygn i ECMO vände allt. I sommar cyklar Victor Alexandersson 120 mil från Lund till Paris – med sin läkare Magnus Larsson.

Det blir ett kärt återseende. När Victor Alexandersson anländer till ECMO-enheten vid Astrid Lindgrens Barnsjukhus i Solna har många medarbetare hört att han är här. Vårt samtal får gång på gång pausas av kramar och frågor om hur han mår i dag.

Victor hälsar på alla. Han skrattar mycket och kommenterar glatt cykeln som han parkerat i fikarummet. Den cykel som i sommar ska ta honom hela vägen från Lund till Paris.

– Jag tänkte nog inte så mycket när jag fick utmaningen, mer än att jag sa ja. Men nu när jag har fått cykeln är jag lite mer sporrad, säger han.

Som volleybollspelare på elitnivå är Victor van vid tuff fysisk träning. Men att han skulle planera att cykla 120 mil på sju dagar var det nog inte många som trodde när han för drygt två år sedan skrevs ut från Kungälvs sjukhus. Då sittande i rullstol med syrgastuber, efter att nyligen ha tillbringat 66 dygn med hjärta och lungor uppkopplade till en ECMO-maskin.

– När han kopplades ur ECMO var Victor den person som överlevt längst tid i hjärt-lungmaskin i Sverige. I många andra länder stänger man av maskinen tidigare, men i Victors fall fanns det allt att vinna på att kämpa vidare, berättar Magnus Larsson, överläkare på Karolinskas ECMO-enhet, som har följt Victor under hela hans sjukdomstid.

Sjukdomsförloppet gick snabbt. Victor Alexandersson var 19 år och spelade volleyboll på elitnivå när han i november 2011 blev sjuk i hosta och feber. Efter ett besök på en vårdcentral åkte han hem i tron att det var en virusinfektion. Men han blev genast sämre och dagen efter sökte han sig till akuten på Södertälje sjukhus. Där föll han ihop i entrén.

– Allt gick väldigt fort. Jag kommer egentligen inte ihåg så mycket av vad som hände, säger han.

Intensivvårdspersonalen kunde konstatera att hjärtat sviktade och att lungorna inte kunde syresätta kroppen. ECMO-teamet på Karolinska kallades in.

– Vi har mobila ECMO-system som vi tar med oss och kan vara på plats inom 1-2 timmar. Så vi åkte dit och opererade in Victor på hjärt-lungmaskin, berättar Magnus Larsson.

Det som orsakade Victors kollaps visade sig vara en allvarlig undergrupp av bakterien Staphylococcus aureus, kallad PVL (Panton-Valentine leukocidin). Bakterien är extremt aggressiv och utsöndrar ett enzym som dödar kroppens lungceller. Den är dessutom resistent mot nästan all slags antibiotika.

På Karolinska finns Sveriges enda ECMO-enhet och när Victor insjuknade var avdelningen fullbelagd. Han flögs därför över till ett ECMO-center i engelska Leicester. Där blev han kvar i tre veckor – sedan ville läkarna ge upp.

– Efter tre veckor ringde de från England och sa att de tänkte avbryta behandlingen. Victor var så dålig att de inte trodde han skulle överleva. Då beslutade vi att ta hem honom. Det handlade om en 19-årig, tidigare helt frisk, elitidrottsman. Vi var tvungna att göra allt vi kunde för att rädda honom, säger Magnus.

I England hade Victor enbart varit inkopplad på lung-ECMO. Väl på Karolinska opererades Victor för blod i hjärtsäcken och bröstkorgen. Eftersom hjärtat var mycket ansträngt kopplades han även in på hjärt-ECMO.

Totalt utfördes sex operationer för att stilla blödningarna i bröstkorgen. Situationen var besvärlig, prognosen dålig och Magnus berättar att få trodde att Victor skulle överleva.

Under den sista operationen tvättades hans lungor med väteperoxid, en typ av kemikalie som bland annat används vid tandblekning och i hårfärgningsmedel, men som även utsöndras från aktiverade vita blodkroppar och är ett sätt för dem att döda bakterier. Han fick även kraftiga doser antibiotika.

Då kom vändningen.

– Om det var just det som gjorde honom bättre vet jag inte, men efter operationen började lungorna sakta att öppna upp sig och blev bättre och bättre, säger Magnus.

Victor hade hela tiden ett stort stöd av familjen och lagkamraterna i volleybollklubben. Föräldrarna var på plats nästan dygnet runt och vännerna hängde upp hans matchtröja vid sängen. Även om Victor inte var djupt sövd under tiden i ECMO minns han inte mycket av de 66 dagarna.

– Den första dagen som jag tydligt kommer ihåg är den 17 januari, när jag fyllde 20 år. Personalen kom och sjöng för mig. Och det hände ganska mycket. Jag vet att jag hade varit vaken tidigare, men alla andra dagar har mer eller mindre flutit ihop, säger han.