Kan vi lita på Cityakuten?

Skämtar läkare lika mycket som i Scrubs? Varför är ambulansen i Riket så läskig? Och finns Dr House på riktigt? Christian Unge och Anders Ternhag från den populära medicinska podcasten Ronden reder ut sanningar och myter på fem fiktiva sjukhus.

1. CITYAKUTEN
Originaltitel: ER
Sändes: 1994–2009
Skapad av: Michael Crichton

Stilbildande amerikansk dramaserie som utspelar sig på akuten vid County General Hospital i Chicago. Här följer vi läkare och sjuksköterskor i deras dagliga arbete såväl som privatliv. Cityakuten sändes i 331 avsnitt vilket gör den till världens längsta sjukhusserie. Serien vann ett tjugotal Emmy Awards och startade en våg av liknande serier i medicinsk miljö. Blev även George Clooneys publika genombrott i rollen som Dr Douglas Ross.

ANDERS: Cityakuten startade ungefär samtidigt som jag började på läkarlinjen och det var den första sjukhusserien som jag uppfattade var på riktigt. Man fick se hur läkarna jobbade, de pratade läkarspråk och de hade korrekta namn på läkemedlen. Den följde nästan alla i klassen.

CHRISTIAN: Ja, jag var också slav under Cityakuten. Jag såg vartenda avsnitt minst en gång. Det som var så fantastiskt var att den var så realistisk. De försökte inte tillrättalägga detaljer för att allmänheten skulle förstå. Det var som att de bara hade ställt in kameran på en akut och så fick man följa karaktärernas utveckling säsong för säsong, från kandidater till AT, till färdiga läkare. När jag själv gjorde min AT i Örnsköldsvik träffades vi varje måndag, tolv till femton personer, dukade fram te och kakor och kollade på Cityakuten. Vi såg verkligen fram emot den stunden. Det var så otroligt mycket identifikation.

ANDERS: Men sedan när man började jobba tycker jag man upptäckte att de gör väldigt mycket invasiva ingrepp på Cityakuten. Och man gör det nästan alltid på vitalindikation. Det är många öppna hjärtkompressioner. Jag tror jag sett det en gång på en akut i Sverige.

CHRISTIAN: Visst, där haltar jämförelsen. Vi har inte akutvård på det sättet här. I USA sätter man in en dubbel chest drain vid blotta misstanken, men det gör vi inte här. Så det är klart det kan vara överdrivet, men det är samtidigt just det man älskar. Jag sökte mig till ett LINK-utbyte i Los Angeles mycket på grund av Cityakuten. Jag ville också vara där och se hur det gick till. Och det var faktiskt betydligt fler invasiva ingrepp.

Cityakuten var en ganska seriös serie. Tilltalade det många läkare tror ni?

CHRISTIAN: Jo, den kunde vara allvarlig. Det var ofta någon bilolycka där föräldrarna dog medan barnet överlevde och så handlade det om vem som skulle ta hand om barnet. Läkarna var alltid super-emotionellt engagerade, de ville adoptera barnet, ta med det hem. Vilket kanske inte är helt realistiskt. Men jag tror det var lika många icke-medicinare som fastnade för Cityakuten också. Den är en bra serie, bra intriger, bra karaktärer.

ANDERS: Den har otroligt bra dialog också. Och att den var först spelar nog också in.

CHRISTIAN: Ja, dialogen och dramaturgin. House har också bra dramaturgi, men den kunde lika gärna vara en polisserie som CSI, det råkar bara vara medicin. I Cityakuten kliver man rakt in i ett akutrum. Man får pulspåslag. Den har många bra parallella historier och landar ofta i en cliffhanger. Fast just cliffhangers är Grey’s Anatomy ännu bättre på.

Hur påverkade Cityakuten tittarnas bild av sjukvården? Den sändes ändå i femton säsonger.

CHRISTIAN: Det är trots allt så amerikanskt. Jag tror de flesta förstår att det där är skillnad på USA och Sverige. Jag tror det är mer underhållning. Däremot hade den nog en positiv effekt för oss som jobbar inom sjukvården.

ANDERS: Det tror jag också. Det är lite som att journalister gillar att kolla på The Newsroom, på samma sätt kan man som läkare tycka om att se fiktion om sitt eget yrke. Men jag tror inte de betytt så mycket för hur patienterna ser på sin läkare. Det är mer avkoppling, man slipper allt vårdgnäll och diskussioner om organisation eller pengar.

CHRISTIAN: Nej, men den har gett en krydda till oss. När man pratade med kolleger så tittade ju de flesta faktiskt på Cityakuten. Och det finns ungefär 90 000 sjuksköterskor och 30 000 läkare i Sverige, så det är säkert en ganska stor grupp den påverkade.

ANDERS: När man jobbar i vården gillar man nog en viss typ av sjukhusserier. Jag skulle aldrig se på Skärgårdsdoktorn till exempel. Han hade lika gärna kunnat vara fastighetsmäklare.

2. HOUSE
Originaltitel: House, M.D.
Sändes: 2004–2012
Skapad av: David Shore och Paul Attanasio

Rafflande amerikanskt deckardrama som följer ett diagnostiskt läkarteam vid Princeton–Plainsboro Teaching Hospital i New Jersey. Teamet leds av den lika cyniske som geniale Gregory House (Hugh Laurie) som varje vecka tar sig an ett nytt medicinskt mysterium. House distribuerades till 66 länder och var världens mest sedda tv-program 2008. Idén föddes ur läkaren Lisa Sanders krönikor i New York Times. Hon var även seriens medicinska expert.

ANDERS: House är väldigt kul att se på rent diagnostiskt. Serien handlar om diagnostik och är byggd kring att man ska lista ut vad patienten lider av under avsnittets gång. Men det är alltid väldigt konstiga och ovanliga fall. De där en-på-miljonen-fallen är med i varje avsnitt. Dessutom undersöker de orimligt mycket miljöfaktorer. De åker ju hem till folk eller till deras jobb och tar prover på det de kan ha exponerats för, och det gör man i princip aldrig i riktig sjukvård. I House är det också ofta en läkare gör alla processer. Det är samma doktor som tar prover, som gör en CT, som opererar och som tar vävnadsprov.

CHRISTIAN: Just det där är något som gäller alla sjukhusserier – de är alltid så osannolikt breda och bra på allt. Men i House är det extremt! Det är lite därför jag inte fastnat för den serien. Jag har tittat sporadiskt, men inte slaviskt som på Cityakuten eller Grey’s Anatomy.

ANDERS: Men karaktären Dr House är också intressant på så vis att han är ett svin. Han är omöjlig att samarbeta med. Samtidigt vet man att han drivs av att göra rätt. Han vill gå till botten med patientens problem och skyr inga medel. Han är patientens advokat och bästa vän, även om han har ett vidrigt sätt. Och det existerar faktiskt inom sjukvården. För om du är riktigt bra på något, då kan du få vara lite av ett svin. Träffar du en thoraxkirurg vill du först och främst att det ska vara en bra kirurg. Är han eller hon det, kan man i större utsträckning acceptera om det är otrevlig eller en dålig person.

CHRISTIAN: Det är sant. Åtminstone när det gäller kirurger.

Så ni känner igen karaktären Gregory House från er egen vardag?

ANDERS: Jo, lite. Sen får man väl lägga till att House har ett läkemedelsmissbruk av Vicodin. Det är väl inte så många läkare som har det i verkligheten.

CHRISTIAN: Haha. Jag kan definitivt komma på någon enstaka läkare som är lite som Gregory House, där man köper att den personen går utanför lagar och regler, medan cheferna ser lite mellan fingrarna, bara för att man vet hur ovärderlig läkarens kompentens är.

ANDERS: Precis, men sedan fungerar det så klart inte om alla läkare är sådana. Någon enstaka stjärna kan ta sig den friheten. Men det är som i ett fotbollslag – alla kan inte vara Zlatan.

CHRISTIAN: Samtidigt gillar jag inte riktigt House ändå. Cityakuten var socialrealistiskt på ett helt annat plan. Jag kunde identifiera mig med varje person och varje scen. Eller som i Grey’s där man följer en utveckling och karaktärerna gör samma misstag som sina tidigare seniorer mot de nya kandidaterna. Det känsloengagemanget saknas för mig i House.

Och detektivarbetet i House, processen där man testar sig fram, hur väl stämmer det?

ANDERS: Till viss del. Om man har ett utredningsfall så börjar man med det mest rimliga och försöker utesluta vad det inte kan vara. Men i verkligheten går diagnostiken i regel fortare. Man är sällan så spretigt ute som teamet i House är.

CHRISTAN: Det är väl snarare så att House har tio olika specialiteter inbakade i samma lilla gäng. I verkligheten gör någon första diagnostiken på akuten, sedan tar någon annan vid, sedan tar miljöutredarna över, sedan kommer labbpersonalen in. Jag vet inte vad de ska föreställa för specialister i House? Är hans kollega hematolog? Det är alltid mycket blodutredningar …

ANDERS: Jag tycker i alla fall han är väldigt snyggt klädd! Snygga kavajer och skjortor.