En fin konst att vårda

Tålamod, respekt och en hel del kreativitet är viktiga i vården av personer med demenssjukdom. Att lyckas nå fram är lite som ett detektivarbete om man får tro Margareta Skog, expert inom området. Hennes hjärta slår extra varmt för omvårdnad av äldre och hon hjälper oss också att reda ut begrepp som demens, geriatrik, förvirring och skörhet.

Hon beskriver en situation: En vårdpersonal kommer in till en person med demenssjukdom. Solen skiner genom fönstret och vårdpersonalen småpratar och frågar sedan ”har du någon favoritblomma?”. Svaret kommer inte. Personalen går ut och kommer tillbaka efter ett tag. Patienten säger ”tulpan”. Personalen som redan glömt sin fråga, undrar varför.

– Det här en ganska typisk situation. Men det är en stor belöning när man sen lyckas hitta rätt i vården och i kommunikationen, säger Margareta Skog omvårdnadsansvarig  för tema Åldrande, Karolinska Universitetssjukhuset och med dr i omvårdnad.

Demens är vår fjärde största folksjukdom och är vanligare ju äldre vi blir, men även yngre kan drabbas. Personer med demenssjukdom får bland annat svårigheter med minne och tankeförmåga. Men alla äldre drabbas inte av demens.

– Samtidigt känner jag att det är inget för veklingar att bli gammal. Det är en ynnest att få åldras med livskvalitet även om man är demenssjuk, men ändå satsas det så lite förhållandevis. Min mission är att vi själva bygger respekt och status för vården av äldre, säger Margareta Skog som har ägnat stora delar av sin yrkesbana åt att jobba inom och utveckla vården, särskilt i omvårdnaden av äldre personer.

Är demens alltid märkbar?

– Inte i tidig fas. Fler kan nu medicinera och det gör att många fungerar ganska bra i samhället under en period.

Vad är då särskilt viktigt i vården av demenssjuka?

– Demens går inte att bota, det är en palliativ sjukdom och den som inte kan bli botad ska känna livskvalitet, här följer vi WHO:s riktlinjer. Många kan få läkemedel som dämpar sjukdomsprocessen för en tid. Men för många är den enda och bästa behandlingen god omvårdnad från hela vårdteamet för att minska svåra symtom som oro, aggressivitet och vandring. Målet är bästa möjliga välbefinnande och livskvalitet. För en demenssjuk kan det vara nog så viktigt att vi kan lyssna in. Många patienter klarar också av att bo hemma länge med rätt stöd.

Samtidigt, åldrandet i sig gör att reservkapaciteten minskar  och att bli tillfälligt sjuk är en större utmaning. Det kan ta längre tid att komma tillbaka. Man kan också bli tillfälligt förvirrad.

Vad menar du med förvirring?

– Förvirring är ett vanligt inslag hos oss som arbetar inom vården av äldre. Som exempel, hos en ung person ger en urinvägsinfektion ofta sveda och eventuellt feber. Hos en äldre kan en urinvägsinfektion leda till förvirring, och hos oerfaren vårdpersonal kan det misstolkas som demenssjukdom. Förvirring kommer plötsligt och akut och är inte varaktig. Demens kommer smygande och är konstant. Men det är vanligt att den demenssjuke också drabbas av förvirring vid sjukhusvistelse.

När hon jobbade i vården och samtidigt forskade såg hon att demenssjuka som hamnade i akutsjukvården for ganska illa för att det inte fanns nog kunskap.

– Det i sin tur gjorde att närstående led när de såg hur deras kära blev behandlade, av okunskap. Jag mötte också vårdpersonal som hamnade i etiska dilemman i vården av demenssjuka för att de kanske inte visste hur de skulle ta hand om en demenssjuk patient som bara ville lämna avdelningen eller blev oförklarligt arg.

Det här är frågeställningar som var upprinnelsen till att Margareta Skog skrev boken ”Råd till dig som möter patienter med demenssjukdom”. Boken som kom ut 2010 är nu uppe i 30 000 exemplar och beskrivs som ”landstingets lilla kioskvältare”. Innehållet bygger på forskning och nationella riktlinjer men talar till alla. Här finns också ett litet första hjälpen-kort som ger stöd till vårdpersonal och andra som möter personer med demenssjukdom – enkla råd om att visa tålamod, bekräfta den demenssjukes känslor, avleda uppmärksamheten från det som oroar och om att ha en stor portion av fantasi och inlevelse.

Hon menar att vårda eller kommunicera med en demenssjuk är många gånger ett detektivarbete:

– Att komma fram till rätt lösning, att kunna gå bakom kanske konstigheter som sägs och kunna tolka avvikande beteende och sedan se att jag kan hjälpa den här personen att må bra just nu. Det är fantastiskt.

Senaste siffror visar att de flesta efter pensionsålder har 12-14 friska år. Från omkring 80 börjar sjukligheten komma. Det är först vid ungefär 85 års ålder som man börjar blir högkonsument av sjukvård.

Att vi håller oss friska längre ser man även på geriatriska kliniker. Där är de flesta patienter numera i åldrar från 80 och uppemot 90-95, alltså födda på 20-30-talet.

– Åldrandet kommer vi alla in i, men frågan är när, säger hon. Som människor blir vi mer unika ju äldre vi blir. Det är lättare att beskriva en 10-åring än en 80-åring. En 10-åring följer ofta ett mönster, men en 80-åring kan vara som en 50-åring och en annan som en 100-åring. Det är utmaningen. För mig som jobbar med äldre är en 75-åring som en tonåring.

Omkring femtio procent av patienterna inom sjukvården i allmänhet är över 65 år, flertalet är inte en geriatrisk patient.

Vad innebär geriatrik?

– Det är viktigt att skilja åldrande och geriatrik åt. Vanligaste orsaker till inläggning på sjukhus av äldre är stroke, hjärtsjukdom, höftfraktur och lunginflammation. Den typiska geriatriska patienten har åldersförändringar, kroniska sjukdomar och funktionsnedsättningar. Men alla äldre patienter har inte alla tre samtidigt. Att vara en äldre patient behöver därför inte innebära att man självskrivet är en geriatrisk patient. Skörhet är ett annat begrepp som bra beskriver den geriatriska patientens sårbarhet. Det innebär ofta muskelsvaghet, dålig balans, trötthet och oavsiktlig viktnedgång.

Är det svårt att vårda en geriatrisk patient?

– Det är i alla fall komplext. Något så självklart som måltiden och kost med täta näringsriktiga mål är mycket viktig. En äldre person är känslig och en ofrivillig viktnedgång påverkar infektionsrisk, fall, trycksår, munhälsa och uttorkning. Det är bara maten som patienten kan och vill äta och som hamnar i magen som har effekt. Därför är det otroligt värdefullt att man inte minst som äldre ska kunna välja mat som man tycker om.

Margareta Skog beskriver både ett biologiskt och ett psykologiskt åldrande. Kroppen, skelett, hjärta och hjärna förändras när vi åldras, som äldre behöver vi ofta mer tid. Området ses inte som särskilt glamoröst jämfört med andra akutmedicinska inriktningar.  Men när resultat från bland annat forskning och nya rekommendationer kommer till vården får det ofta stort genomslag. Det visade hennes arbete för ett antal år sedan med landstingets regionala vårdprogram för fallprevention och riktlinjerna i nationella Vårdhandboken för hälso- och sjukvård.

Hon kartlade fallskador genom att helt enkelt gå ut i vården och fråga chefssjuksköterskor: ”faller patienterna hos dig”?

Det gjorde patienterna, men orsakerna till varför beskrevs bland annat som: ”det är en olyckshändelse” och ”det är inte så märkvärdigt”. Att samla kunskap om fall i sjukvården blev början till ett viktigt arbete som ledde fram till nya riktlinjer för att minska risken för fallskador.

– Men även fall utan skador är viktiga att se. Om äldre ramlar är 70 procent fortsatt rädda att ramla igen. Då börjar de begränsa sig, sitter mer, muskelmassan krymper, skelettet försvagas och blodtrycket sjunker. En ond cirkel skapas och då kommer lätt andra fallet.

Statistiskt sett är fall nummer två oftast det farligaste. Första fallet är därför ett viktigt varningstecken.

– Det behöver vi i vården vara medvetna om och här närmar vi oss också det som vi benämner skörhet. Fall, viktnedgång, trötthet, mindre fysiskt aktiv kan vara ett tecken på att det här är en äldre person som börjar bli skör. Då är det viktigt med förebyggande insatser för att personen inte ska bli en högkonsument av sjukvård och för att minska lidandet. Har personen också en demenssjukdom ökar risken för fall och fallskador.

Du pratar också om hur viktigt det är att vara aktiv, både förebyggande och som äldre. Varför?

– Just det, vi behöver röra på oss och ha muskelstyrka för att må bättre och ha mer kraft. Och dessutom är det så viktigt att ha balans. Om vi har balans ramlar vi inte lika lätt. Ramlar man inte så får man ingen fraktur. Vill vi inte få höftfrakturer och armfrakturer är balans en viktig grund och det är bra att börja tidigt. Hemma kan det handla om att stå på en balansbräda framför tv:n eller stå på ett ben och borsta tänderna.

– Inom vården har vi haft stort fokus på gångträning, men vi behöver ta det vidare. Vår stora utmaning nu är att främja och ordinera balansövningar. Det är prevention.